Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet. På altaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig
som alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet
ju icke om det är sant!
– Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du
avundades mig!
– Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla
människor, att de så fort som möjligt må vinna sina
önskningar, att de vända sina tankar mot något bättre,
vilket dock torde vara avsikten med livet.
– Detta kan du i lugn sitta och säga, du som
redan har lyckats.
– Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är
således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta
så här och le åt våra stora strävanden, stora, hör du!
Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen.
Falander reste sig hastigt från stolen, som om han
ämnade gå, därpå for han med handen över pannan
och satte sig ner igen.
– Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han
med likgiltig ton.
– Hur vet du det?
– Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i
lugn! Hon ville läsa sin roll för henne, kan jag tro,
eftersom ni inte ha många dar på er!
– Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet
det också?
– Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig
något annat skäl för hennes frånvaro från dig en kväll
då vi inte spela.
– Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt båd
hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka
sällskap, efter att jag suttit inne så länge. Hon är
så öm och så omtänksam, den kära flickan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
