Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoförsta kapitlet. En själ över bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kakelugnsvrån, där hon blev liggande tyst och orörlig
på en vedtrave.
Därpå tog han på sig hatten, men Falander
måste hjälpa honom med överrocken, ty han skakade
i alla leder.
– Kom, så gå vi, sade han, spottade på
kakelugnsstenarna och gick ut.
Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes’
pulsar och var strax efter Rehnhjelm, som han
upphann i nedre förstugan.
– Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm;
saken stod verkligen över och utom
resonemanget.
– Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi
ha inte många timmar att njuta av varandras sällskap;
jag rymmer hem med nästa tåg, för att arbeta och
glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss,
som du kallar det!
De ankommo till källaren och togo ett enskilt
rum, men anhöllo att slippa »smårummen».
Snart sutto de vid ett väldukat bord.
– Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog
sig på håret, som var alldeles fuktigt och låg tätt efter
huvudskålen.
– Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag
är det inte jag en gång.
– Slog hon sig?
– Nej!
– Det var i det här rummet – första gången!
Han steg upp från bordet, gick några steg,
vacklade och föll på knä vid soffan, där han lade sitt
huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn, när
det gråter i sin moders knä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
