Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet. Sista brickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig
på rum.
– Hur vet du det?
– Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det
går dig aldrig väl annars!
– Ja, jag måste det snart, annars mister jag
förståndet! Tänk den där lilla kvinnan, som jag
älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad
hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka
hökarn! Och vet du vad hon svarade? Hon sa att det
bevisade huru rent hon älskade mig!
– Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon
hade rätt, ty översatsen var alldeles riktig: hon älskar
dig än?
– Hon förföljer mig åtminstone!
– Och du?
– Jag hatar henne så djupt man kan, men jag
fruktar hennes närhet.
– Det är: du älskar henne än!
– Låt oss byta om ämne!
– Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu
går jag emellertid ut och solar mig; man måste dock
njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens. Gustav,
du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp, om
du vill, på en timme.
Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det
branta taket mitt emot och eldade nu upp rummet;
han öppnade fönstret och tittade ut, för att få några
friska andetag, men möttes av dövande ångor från
rännstenen; han lät blicken flyga ut till höger framåt
de prång som kallas Kindstugatan och Tyska Brinken,
och han såg längst bort i perspektivet ett stycke av
en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
