Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sankt Gotthards saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid: åren gingo. Andrea samlade pängar,
erfarenhet och kraft. Göschenen besökte han aldrig;
men en gång om året gick han till Heliga skogen
och såg på förödelsen, som han kallade det.
Han såg aldrig Gertrud, skrev icke till henne;
det behövde han ej, ty han levde med henne i sina
tankar, och han kände, att han fått hennes vilja.
På sjunde året dog amtmannen, i fattigdom.
– Vilken lycka att han var fattig! tänkte Andrea;
och så ha icke alla mågar tänkt.
På åttonde året hände något märkvärdigt. Andrea
stod som första man längst in i italienska tunneln
och slog på sin borr. Luften var knapp och
kvävande, så att han hade öronsusning. Då hörde han
ett knäppande, som liknade den trämaskens, kallad
dödsuret.
– Är min sista stund kommen? tänkte han högt,
– Din sista stund! svarade något inom honom,
eller utom honom. Och han blev förskrämd.
Följande dag hörde han återigen knäppningarne,
men tydligare, så att han trodde det var uret han
bar på sig.
Men dagen därpå, som var en helgdag, hörde
han ingenting; och nu trodde han det var örat bara;
då blev han rädd och gick i mässan; och i stilla tankar
klagade han över livets ostadighet. Hoppet hade
svikit honom, hoppet att få uppleva den stora dagen,
hoppet att få det utsatta stora priset för den första
borren, som gick igenom väggen, hoppet att få
Gertrud.
På måndagen stod han dock återigen främst med
sin borr, men modstulen; ty han trodde icke mer
de skulle råka tyskarne i berget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
