Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Jubal utan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag? svarte Klang; inte kan jag nu det?
– Du skall säga: jag vill! så kan du.
Det var en ny lärdom, ty sedan han var tre
år, hade unge Klang inte begagnat orden »jag» och
»vill».
Nu tordes han varken vilja eller önska, och han
bad icke få bli frestad mera.
Men handelsresanden kom igen, många gånger,
och hade storsångare med sig. Frestelsen blev för
stark; och Klangen tog sitt parti en afton, då han
blivit applåderad av en riktig professor.
Så tog han avsked av patronen, och vid ett glas
tackade han sin vän handelsresanden, som återgivit
honom självförtroendet och viljan; »viljan, denna
järnstång i ryggen, som håller människan upprätt att hon
icke faller ner på de fyra». Och aldrig skulle han
glömma sin vän, som lärt honom tro på sig själv.
Så gick han att ta avsked av far och mor.
– Jag vill bli sångare! sa han så det klang i
stugan.
Fadren tittade efter karbasen, och modren grät;
men det halp icke.
– Förlora dig icke själv, min son! var modrens
sista ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
