Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Gullhjälmarne i Ålleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han skutta före och soldaten efter. Så var
fnatten borta.
Där kom en igelkott prasslande i lövet.
– Följ mig, sa han, så ska du se stättan.
– Gakkmä sa pinnson! Nej tack!
Men igelkotten följde ändå.
Så kom huggormen. Det var en fin karl; han
kunde läzzpa med tungan och göra krumbukter.
– Följ mig, sa han, zå zga du phå ze ztäddan!
– Jag följer, sa Kask.
– Men du zga vara phin; du zga inte tzrampa
på mig! Jag dycker om det phina.
– Så fin karl är ju inte en soldat, sa Kasken, men
jag har inte alstövlarne på, likvisst.
– Träd på’n, sa igelkotten, annars biter han dig
så fint!
I detsamma lyfte huggormen på halsröstet och
krokade av:
– Pass! sa igelkotten, och rök på ormen. Jag
är inte så fin, men jag visar mina pinnar, jag.
Så gjorde han slut på ormen, och försvann.
Nu stod soldaten ensam i skogen och ångrade
att han försmått den taggiga pinnson.
Det hade mörknat, men halvtunglet syntes mellan
björklövet, och det var alldeles nedtyst.
Då tyckte sig soldaten se en stor gul hand som
vinkade, fram och tillbaks. Han gick ditåt, och fick
se att det var ett lönnlöv, vilket brukar gestikulera
så där med fingerna, utan att man vet vad det menar.
Som han stod och tittade, hörde han en asp
skälva: .
– Hu, jag fryser sa aspen, för jag har blitt
våt om fötterna; och jag är så rädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
