- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 38. Sagor. Ensam /
151

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blånande berg, ute vid kusten, så glömmer jag i en
sekund allt det där med barndomen, som är så
intrasslat med andras, och som icke är mitt, då
däremot mitt eget liv börjar där ute vid havet.

Det där hörnet borta vid tobaksladan är min
fasa; men det lockar mig ibland så underbart som
allt pinsamt. Det är som att gå och se på väl
bundna vilddjur, som icke kunna komma åt en. Och
det ögonblickets njutning när jag vänder på klacken
med ryggen åt alltsammans, är så intensiv att jag
ibland består mig den. På den sekunden
tillryggalägger jag trettiotre år fram i tiden, och jag blir
glad att stå där jag står. Det var för övrigt alltid
min längtan som barn »att bli gammal». Och nu
tror jag att jag då hade en förkänsla av det som
förestod mig, vilket också nu synes mig ha varit
oundvikligt och bestämt förut. Mitt liv kunde icke
bli annorlunda. Då Minerva och Venus mötte mig
vid ungdomens skiljoväg, så hjälpte icke välja, utan
jag följde båda, hand i hand, som vi nog gjort alla,
och som vi kanske skulle.

När jag emellertid nu går med solen i ansiktet,
kommer jag snart till en granskog på vänster sida.
Där, minns jag, att jag gick för tjugu år sen och såg
staden nedanför mig. Då var jag biltog, varg i
veum, emedan jag profanerat mysterierna som
Alcibiades, och emedan jag slagit ikull avgudabilder.
Jag minns hur ödsligt det kändes, ty jag visste mig
icke ha en vän; men hela staden därnere låg som
en armé emot mig ensam, och jag såg lägereldarna,
hörde stormklockorna och visste man skulle ta mig
med svält. Nu vet jag att jag hade rätt, men det att
jag njöt med skadeglädje av eldsvådan jag påtänt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:36:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/sagor/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free