- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 38. Sagor. Ensam /
165

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - IV.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Där voro många porträtt på väggarna, från alla åldrar
och tidevarv, hjältar i harnesk, vise i peruker, andlige
i prästkragar. I ett hörn framför en divan stod ett
spelbord; och kring detta sutto fyra underliga gestalter
och spelade kort. De sade ingenting, ty läpparna
rörde sig ej. Urgamla voro tre, men en man var
halvung; det var nog mannen i huset. Men mitt i
rummet satt en ung kvinna med ryggen vänd åt de
spelande och hon var lutad över en virkning. Hon
arbetade visserligen men utan intresse; tycktes ta
upp tiden bara, maska för maska, mätande sekunderna
med nålen. Så lyfter hon arbetet och betraktar det
som om hon ville läsa av tiden på ett ur; men hon
såg ut över tiden och arbetet och in i framtiden – och
då löpte hennes blickar ut genom fönstret, förbi
askurnan, och de mötte mina därute i mörkret men
utan att kunna se dem. Jag tyckte att jag kände
henne, att hon talade till mig med ögonen, men det
gjorde hon naturligtvis inte. En av mumierna vid
bordet, sade då något. Kvinnan svarade med en gest
av nacken dock utan att vända sig, och liksom störd
i sina tankar eller röjd, lutade hon huvudet djupare
än förut och lät sin sekundvisare gå. Aldrig har
jag sett ledsnaden, ledan vid allt, tröttheten vid livet
så kondenserad som i detta rum.

Mannen, vid spelbordet, vars ansikte ändrade
uttryck oupphörligt, syntes vara orolig över något,
vänta något, och mumierna kände samma oro. De
kastade nämligen då och då en blick på vägguret,
vars långa visare nalkades en heltimma. Det väntades
sannolikt någon; någon som skulle förjaga ledsnaden,
ändra ödena därinne, bringa nytt med sig. Kanske
vända upp och ned på hela livet här. Liksom upphängda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:36:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/sagor/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free