Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vargarne tjuta i gropen,
nu de få blodad tand,
längta till fjäll och till urskog,
när de se norrskensbrand
Vargarne tjuta på berget,
tjuta sig hesa av hat,
mänskorna gav dem för frihet
tukthus och celibat.
*
Vinden vilar, stillhet råder, stadens tornur slagit tolv!
Tysta slädarna på föret glida som på bonat golv.
Sista spårvagnsklockan klingat, ingen hund på gatan hörs,
staden sover, lyktor släckas, ej en kvist på träden rörs;
nattens himmel svart som sammet välver sig oändligt djup.
Högt Orion svärdet svänger, Karlavagnen står på stup.
Elden i spisen slocknat, blott i fjärran står en rök;
ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jättekök;
det är bagarn, som om natten reder oss ett dagligt bröd. – – –
Röken stiger, blåvit, lodrätt; men – just nu den färgas röd.
Det är eld!
Det är eld! Det är eld! Det är eld!
Och ett rödglödgat klot stiger upp som en måne i fyllet;
och det glödande rött går i vitt och i gult och slår ut som en solros ur hyllet.
Är det soln, som går upp bland de kolsvarta moln utur husmassors hav?
där vart tak är en kam på en våg, som är svart lik en grav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
