Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han i sin nuvarande belägenhet skulle söka det
enda stöd han till sin upprättelse kunde finna. Men
som läget var oklart och jag icke gärna spiller tid
på utredningar, tog jag åter en sidoväg, fattad av
det mycket mänskliga begäret att utfå en återtjänst.
Men jag gjorde nu min fråga i en lätt fördomsfri
umgängeston.
– Nåå, säg mig nu, är det så svårt att vara i
fängelse? Vari består själva straffet?
Han såg ut som om han ansåg ämnet vara
närgånget och att det sårade honom.
För att hjälpa honom, väntade jag icke på
svaret, utan fullföljde:
– Det är väl ensamheten? (Här högg jag mig
själv i benet, men det gör man ju så ofta när man
nödgas tala.)
Han tog mödosamt upp min kastade boll och
gav igen.
– Ja; jag är icke van vid ensamheten och har
alltid betraktat den som ett straff åt onda människor.
(Hallå! där fick jag för att jag räckte handen, och
jag kände det som när en hund biter vid en smekning!
Men han visste sannolikt icke att han bet mig.)
Här blev en paus och jag såg att han träffat sig
själv och därför blev ond, ty på mig tänkte han inte
när han uttalat domen över den i ensamhet försatte.
Vi hade fastnat på grund och måste komma flott.
Som min ställning egentligen var den avundsvärdes,
beslöt jag lösa honom ur bannet, stiga ner till honom
så att han måtte skiljas från mig med en känsla av
att han fått något annat än pängar. Men jag förstod
icke mannen; misstänkte nog att han ansåg sig oskyldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
