Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJUNDE KAPITLET. Jenny och Falkenström blevo sittande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Javisst!
– Det låter som dödsrosslingar eller som när
svinet sover. Det var ruskigt! – Men det erinrar mig
om – jag var en gång gift med ett fruntimmer som
snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung
och skön... Nåväl, när jag vänligt skämtsamt
upplyste henne om förhållandet, fattade hon hat till mig.
Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken om
natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå
galnare...
– Var hon galen förut då?
– Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat
så orimligt, att hon mördade mig.
– Mördade?
– Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt
att upptäcka en dams hemlighet...
Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar,
och Falkenström förstod att hon måtte ha en
hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han visste
ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta,
aldrig studera, utan gav sig hän naivt njutande av
samvaron, och följaktligen undvikande att stöta. Men
nu kände han det var förgjort, att allt vad han komme
att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade
han på sig som för att vakna, reste sig för att gå,
men kvarhölls av Jenny, som med tummen gjorde en
gest åt taket...
– Jag har undrat så ofta om han sover eller
bara låtsas... Ibland tror jag han är buktalare och
står i trappan och lyssnar, medan han gör det där
bullret inne i rummet.
– Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?
– Därför att han misstror dig, du är den enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
