Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Följande förmiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELFTE KAPITLET.
Följande förmiddag sutto Kilo, Max och
Falkenström i biblioteket samtalande om helt andra saker,
och Falkenström syntes befriad från sitt onda. Han
hade glömt bort det. Max talade:
– Denna idé med klostret spårar man först hos
Huysmans. Som vi minns började han som Zolas
lärjunge och utvecklade genren nedåt, grävde genom
matjorden så att han råkade alven, grus och
stinklera. Då blev han led på alltihop, på sig själv och
världen. Men han ville ändå längre ned och se vad
som fanns under gruset. Han började forska i det
fördolda utan egentlig tro på att något fanns bakom
förhänget. När han då träffade väsenlika krafter med
fast vilja, tog han upp kamp, blev slagen och sökte
bot. Dock, i stället för att grunda det konfessionslösa
klostret, gick han direkt till La Trappe, det strängaste
av alla katolska, underkastade sig penitens, biktade
och fick absolution. Därpå irrade han en tid,
stridande med tvivlet, tills han slutligen tog munkdräkten
hos Benediktinerna i Solesmes. Men just som han fått
inträdet och satt sig på stolen, så brast den.
Republiken stängde klostren, det vill säga öppnade dem, och
därmed var den sagan slut.
– Var Huysmans en troende?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
