Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJORTONDE KAPITLET. När Zachris steg ur på sin station
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTA FANOR 223
- Nu är jag kapten och du är maskinist, sade
Pirre. Stopp! skrek han, och Brunte sköt, så att eld
och rök trängde ut. Framåt! kommenderade han!
och nu flammade det igen. Back! Full maskin!
- Det är ju som en riktig ångbåt!
Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjärna
smör med spjället. Det var livat.
Där fanns en symaskin i huset också, och den
kunde brukas som lokomotiv; men gungstolen blev
en släda, när man stod bak på medarna som lossnade
i limningen.
Jenny tillbragte eftermiddagen i en ,slö< fasa. Hon
kände sig som en straffånge, vilken måste svälta
ända till kvällen och sedan straffas med lutfisk och
gröt. Tänk en whisky! Men Hanna hade aldrig
något starkt hemma, ’för att icke ge ett dåligt
exempel, och när hon »blitt kall» någon gång, gick
hon på konditoriet och fick portvin, vilket hände
varje dag.
Kväll blev det i alla fall, och Hanna kom hem,
något glad. Hon tillhörde den grupp människor som
äro farliga när de äro glada; man blir rädd, när man
ser deras skummande humör, som liknar övermodet,
man ser deras ögon söka rov och skjuta pilar.
Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger,
väntad, fruktad. Hanna bjöd icke omkring, hon lade
för; det fanns ingen hjälp.
Jenny tittade efter en sup, men där fanns ingen;
hon tittade på Hannas röda näsa och undrade var
hon fått den ifrån. Därpå skådade hon den
smutsgula rätten, det rostiga spjelket och det dallrande
gelét. Den vita såsen och den svarta pepparen
påminde om en nyöppnad grav i vinterns snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
