Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Medeltiden
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAP. 2.
Kungen.
All förändring är icke utveckling, lika litet som
ett efterföljande alltid är en följd av ett föregående.
Sverige var ursprungligen ett valrike: den dugligaste
blev regent; när arvriket uppkom, förlorade
konungainstitutionen så småningom sitt anseende, på grund
av att många oduglingar helt naturligt råkade att
sitta och styra. Genom denna opåräknade följd av
ärftligheten har så småningom folkfriheten fått komma
till större andrum. Att valet i forntiden ofta föll
på konungasöner har varit en tillfällighet, ty våra
äldsta lagar stadga uttryckligen: »Svear äga konung
att taga och vräka».
De ceremonier, som i äldsta tider åtföljde
konungavalet, äro karaktäristiska nog och hava,
såsom alla ceremonier, en tanke till grund, vilken
under tiderna blivit begraven under formerna.
Att upphöja någon till konung låg i folkets
händer, och skall man i äldsta tider hava haft för
plägsed att sätta den nyvalde konungen på en sköld
och höja honom upp på folkets axlar, därmed
angivande tronens enda naturliga stöd. Och därmed
var även makten att avsätta given. Då man
överlade på tinget om Olof Skötkonung skulle avsättas
eller ej och någon frågade, vem de ärnade taga
till konung, svarade lagman Edmund, vilken nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
