Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Medeltiden
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MEDELTIDEN 167
KAP. 8.
De fattige och de elända.
Medeltidens storartade välgörenhet var delvis
dikterad av lagarne, men hade väl därjämte sitt
ursprung ur en icke utplånad medfödd instinkt: ömkan
för de olyckliga.
För de fattiges räkning hade varje stad fattighus,
helgeandshus eller hospital, där de vanligen inhystes
tillsammans med sjuke och med fribrödshjon, vilka
sistnämnda köpte sig in för livstiden. Lagens
bestämmelser gåvo visserligen icke den fattige mer skydd än
en utlänning; att döda en stavkarl var icke så dyrt
som att döda en annan. Men åtskilliga spår av verklig
fattigvårdslagstiftning kunna dock redan märkas.
Upplandslagen bjuder att bräckliga, ålderstigna och
fattiga människor, vilka ej hade anhöriga, som voro
i stånd att försörja dem, skulle flyttas från gård till
gård och hos varje hemmansbrukare en natt
bespisas och njuta vård. Detta kallas nu att gå på
socknen. Östgötalagen ålägger varje hemmans åbo
att utgiva ett halvt spann korn eller dess värde i
pengar åt den, som lidit av vådeld. Största delen av
medeltidens bevarade urkunder äro testamenten och
gåvobrev, oftast till de fattige direkt eller till kyrkor,
kloster och hospital.
Det fanns för övrigt en klass av fattige, vilka
ansågos själva vållat sin olycka, emedan de valt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
