- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 11. Svenska öden och äventyr. Del 1 /
96

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högre ändamål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

96 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR

tömmarne i mun under barnens klingande skratt.
Han blev allt yrare, och när gossarne sköto till måls
på den långa rocken som han hängt upp i en björk,
föll han i ett sådant skratt att han blev blå i ansiktet.
Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll,
om någon människa skulle komma och se dem.

- Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur
åtminstone, sade han. Och hustrun kunde icke
invända något mot den saken.

Middagen var dukad i gräset och prästen var
så hungrig att han glömde läsa över maten, varför
han ådrog sig anmärkning av barnen.

- Far läser inte till bords, sade de.

- Jag ser inte något bord, svarade han och
stack tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.

- Håll fötterna stilla, under bordet, Per, sade
han. Lägg inte benen på bordet, Nils, sade han.
Och de små skrattade så att de höllo på att sätta
maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty
aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga
om sina roligheter gång på gång och de mottogos
alltid med lika stor förtjusning.

Men det led mot aftonen och man måste tänka
på hemfärden. Man packade ihop och gick i båten.
Ännu var det muntert en stund, men snart tystnade
skratten och de små somnade i mors knä. Far blev
tyst och allvarsam som man blir när man skrattat
mycket, och ju närmare man nalkades hemmet dess
slutnare blev han. Han försökte ibland att säga något
glatt, men det lät så skärande vemodigt. Solen kastade
sneda strålar över de ändlösa fälten, vinden hade
lagt sig, och det rådde en mjältsjuk tystnad och frid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/svoden1/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free