Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTVECKLING 235
gnäggade, klockor ringde, kalkskutor lossade i
stranden och timmer fälldes runt omkring i
lun-darne.
Botvid var liksom besatt av alla dessa
nytids-andar som rörde sig i luften; han kunde själv, fattad
av ett förstörelseraseri, taga ett spett i handen och
ställa sig att bryta sten ur klostermuren, eller med
en hacka slå sönder ett fint arbetat sandstensornament
eller krossa näsan på ett helgonhuvud. Han var med
och tillstyrkte att man skulle riva kyrkan, men
frälsemannen på Kalkudden erbjöd sig att lösa den åt
socknen mot en ganska dryg summa, vilken konungen
fann för gott att antaga.
Kyrkan fick stå, och välgöraren Herr Samsing
von Boxtadhöwde, som eljes var en illa beryktad
våldsman kom i åtnjutande av församlingens fromma
vördnad.
Giacomo hade trolovat sig med Maria och han
levde i ett rus. Framtiden låg så oändligt ljus för
honom och hela hans livskraftiga själ fick hängiva
sig åt sina böjelser, ty nu behövde han ej måla
bibliska tavlor utan fick ohejdat frossa i
hedendomens glada världar, där allt ännu befann sig i
det oskyldiga tillstånd som antogs ha varit före
syndafallet.
Sommaren förgick, hösten kom och det blev
tidig vinter. Då blev det tystare igen, ty man kunde
icke arbeta med sådan kraft under de beständiga
snöfallen. En dag hade Botvid och Giacomo gått
till skogen för att jaga ekorrar. De voro komna
långt från hemmet, och hade gjort ett rikt byte;
vintersolen som icke kunde höja sig över trädtopparne
började sänka sig och kastade sitt rosenröda sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
