Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTVECKLING 251
- Ser du, sade prästen till Botvid, det i sanning
sköna, det är icke för ögat; kärleken gör själva
styggelsen skön.
Pesten hade kommit så sent på hösten att kölden
som bröt in blev den övermäktig och kvävde den i
lindan. Den plockade undan några arbetare vid
slottsbyggnaden, men både Botvid och den sörjande fadern
blevo orörda.
Botvid hade efter Marias död och Giacomos
flykt blivit tungsint och grubblande. Hans arbete
väckte hans vämjelse; satyrer och nymfer som han
måste rita och måla blevo djävlar som med
frestelsens och syndens bägare sprungo omkring och lockade
människor; hans öga kunde icke upptäcka något
skönt i en liderlig gubbe med horn i huvudet,
bockfötter och svans; hans fromma sinne kände sig alls
icke uppbyggt av att avbilda nakna ynglingar och
kvinnor; självbedrägeriet som icke underblåstes av
Giacomos sofisterier lät honom icke längre se gudar
och gudinnor; något mer än nakna män och kvinnor
blev det icke. Detta ’något mer’ som Giacomo alltid
framhöll blev för honom endast en dikt. Det rena
intryck som marmorn gjort på honom tillskrev han
förnuftets klara blick som genast insåg att det var
sten och icke kött och att begäret sålunda upptäckte
att här icke stod något att vinna. Det var sålunda
icke någon gudomlig egenskap konstnären givit
stenen, utan det var endast stenens egenskap att vara
sten som avväpnade lustan.
Den nya tid han hälsat med jubel, började att
mindre tillfredsställa honom. Han saknade tillbed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
