- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 11. Svenska öden och äventyr. Del 1 /
324

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

324 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR

och var han har getterna, och Gud själv har ju gjort
skillnad på folk och fä, så därom är ingenting
vidlyftigt att orda. Det är själva uppfinningen att man
kan sitta och dyrka som är det stora. Men som
varje sak har sin skugga, så har även sittandet den
olägenheten att medföra sömn. Men som varje
olägenhet medför sin rättelse, så har sovandet i kyrkan
framkallat spögubben. I Kalmar, som för länge sen
hade tre kyrkor, var spögubberiet tidigt utvecklat.
Det var icke någon kyrklig befattning, utan en
själv-gjord av frivilliga, som ägde nit för Herrans sak.
I staden levde en ung knekt, som fått avsked; några
sade, därför att han var oduglig, andra därför att
han var för bra; hur det förhöll sig, fick man aldrig
reda på, ty sådant får man sällan reda på. Men det
var besked med allt vad karlen gjorde. Petter hette
han. Nå, han kom en söndag i kyrkan för att höra
Guds ord. Det var en dålig präst som predikade -
det var inte jag! - och borgare och bassar sutto med
skallarne på bröstet och sovo, så att fönsterramarne
darrade. Vad är det här för svinskick! tänkte Petter.
Men så fick han se spögubben, som kom fram med sin
käpp. Det var en lång, srnärt käpp, som var svarvad
av alm och hade en kula i ändan, inte så grov som
en ärt. - Pass nu på, tänkte Petter. Nu smäller han
dem! Men spögubben gick så tyst på tå framåt
gången, som om han var rädd att väcka någon
människa, och så kliade han gubbarne i nacken med
kulan. Och gubbarne vaknade på ena ögat, och så
föllo de i att snarka och flåsa än värre, så
bänkdörrarna skallrade på hakarne. - Det här duger
ta mig djäveln inte! tänkte Petter. Si, den där svegen
är för vek.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/svoden1/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free