Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE LYCKSALIGES Ö 69
Lasse hörde honom sucka, men höll sig ännu på
vederbörligt avstånd.
- Hör du, din hundra djävul, vill du inte komma
ner och smaka på min melon, din hundra djävul!
Apans rörelse syntes tilltaga, och Lasses blev
icke mindre djup, då han hörde en mänsklig röst
uppe ifrån bananen.
- Hemlandstoner, fosterjord och vänner; mina
ögon gråta över din säd; aldrig har Norröna tunga
klungit så ljuvligt i mina öron, och mitt hjärta är
fyllt såsom ett kärl, såsom en kalebass, när [-efter-sommarsolen-] {+efter-
sommarsolen+} fyller den med mjölk och kärna!
– Jag tror, ta mig fan, det är pastor Axonius,
utbrast Lasse. Och med ett: jag är densamme,
störtade prästen ner ur bananen, och i en enda lång
omfamning lågo de båda landsmännen vid varandras
håriga bröst, badande i prästens tårar.
- Hur i Herrans namn har ni kommit hit? blev
nu Lasses första fråga. Vi vräkte ju er i sjön, eller
hur? Har någon valfisk uppslukat er och sedan spytt
er i land?
- Jag är icke spydd i land, sade prästen, men
jag är simmad i land.
- Berätta, berätta, sade Lasse.
Prästen torkade sina tårar med ett pisanglöv
och satte sig på en sten. Därpå började han
berättelsen.
- Som i en dröm minns jag nu, sedan du, jag
säger du efter som vi träffas så här, sedan du
erinrar mig därom, att jag blev kastad i sjön, orsaken
minns jag ej.
- Å, den var nog tillräcklig, ratio sufficiens,
som Aristoteles säger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>