- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 12. Svenska öden och äventyr. Del 2 /
121

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN HÄXA 121

där det alltid osade av vidbränd mjölk, stekt fläsk
eller kokt dricka. Fönstret åt gatan var klistrat med
papper, men Tekla hade gjort sig ett litet hål, genom
vilket hon kunde se ut. Men över gatan såg hon
endast hörnet av en stor svart byggnad med mycket
höga spetsiga fönster. När hon en gång frågade
modern vem som bodde där, fick hon veta att det var
Guds hus, varav hon insöp den föreställningen att
Gud var en mycket lång man som behövde högt
i tak och höga fönster. Det som då var hennes
enda glädje var faderns besök. Han var en lång,
ljus, blek man, med granna, ovanliga kläder.
Knapparne i rocken voro förgyllda och hade en gubbe
intryckt som de kallade Erik den Helige; över den
mörka rocken lyste i vitt det lackerade
buffelläder-gehänget, och värjan skramlade så stolt när den
ställdes i skåphörnet. Men järnhuvan var ändock det
allra roligaste, där den stod på bordet bredvid
ölmuggen, och blänkte och lyste i guld och granna
färger, och den stora borsten, som stack upp över
kullen, såg ut som en riktig svart katt.

Mest talade föräldrarne med låg röst, men
stundom hörde Tekla huru orden föllo hårt, kort, skarpt,
och då blev hon rädd. Men fadern tystnade alltid
av först och tog upp en brun pung, ur vilken han
räckte modern några silverslantar, varpå han steg
upp för att gå.

Tekla, som såg att husfolket hälsade fadern med
stor aktning, vande sig tro att han var en mäktig
och ansedd man, och detta sammanlagt med den
auktoritet hon såg modern åtnjuta i huset gjorde att
hon snart betraktade sig såsom icke tillhörande de
vanbördiga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/svoden2/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free