- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 12. Svenska öden och äventyr. Del 2 /
130

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

130 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR

gick i sin vita klädning, barhuvad till kyrkan. Fadern
bar sin stora mundering och hade en röd borste
i stålhuvan, och mor hade svarta ringade klädningen
med rävskinn. Den gamla mörka kyrkan syntes Tekla
så ljus och hon trädde in under den granna
stenportalen såsom till ett besök hos Gud, där alla
mänskor voro syskon.

Solen lyser på mässingskronan i taket, på
predikstolens och altarets förgyllningar och orgelns
tennpipor skina nyskurade som silver. Folket är
helg-dagsklätt och fruntimren bära ljusa vårdräkter. Men
uppe vid altaret sitter nattvardsungdomen: gossarne
svarta och flickorna vita; bleka, upprörda; sjudande
av vårluften och vaknande drifter, skakade av
väckelser till tanke på livets stundande allvar och
manbar-hetens nyvunna rättigheter; bävande för det offentliga
uppträdande de skola bestå, och nyfikna på mysteriet
som väntar.

Orgeln spelar, prästen talar, den mörka ynglingen
ser oavvänt in i Teklas ögon så att hon slutligen
tröttnar att vända sig bort och så låter hon blickarne
vila i hans och där stanna de. Det synes henne som
om de sutte ensamma och talade vid varandra; talade
om sagor, om skolan, om julaftnar, om vad de hört,
om vad de tänkt om dagen och drömt om natten.
Och när predikan är slut, känner hon det som om
de två varit mycket länge bekanta. Hon kan utantill
hans panna, hans hår, hans lilla svarta knävelborrar,
hans fina korta haka; hon känner knuten på hans
fina vita halskläde, hans pärlstickerier och hans
karduansskor; och hon tror sig förnimma lukten av
liljekonvalje genom hela kyrkan.

Så är ögonblicket inne att de skola fram till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/svoden2/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free