- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 12. Svenska öden och äventyr. Del 2 /
211

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN HÄXA 211

Denna dags morgon hade väktaren berett henne
på att hon skulle ledas upp för domarne, och till
den ändan hade han satt in ett vattubäcken och ett
handkläde.

Nu hade hon tvättat sig, rett sitt hår och
försökt att begagna det blanka malmbäckenet som
spegel. Hur hon kammade sig och ordnade med
dräkten, som endast bestod av en kjortel och linnet,
då det övriga som trasigt och smutsigt av
nattvandringen blivit henne fråntaget, kom hon att finna sig
förvillande lik häxan på Blasieholmsbron, och ett
leende av tillfredsställelse drog över hennes läppar
när hon betraktade sig i den guldgula spegeln, vilken
infattade hennes bleka ansikte med det utslagna
håret liksom i en guldgrund, dem hon sett på gamla
altartavlor. Och när hon såg upp åt taket där
vindögat satt, märkte hon att solen sken utanför, och
då kom hon att tänka på hur mycket folk det kunde
vara på bena i dag därute på gatan.

Under det hon lade sista handen vid sitt hår,
hördes skrammel utanför i gången och den tunga
dörren öppnades av fångvaktaren, som stillatigande
räckte fram ett par handklovar med kedjor.

Tekla mottog dem utan tecken till motstånd och
sköt upp linnets ärmar för att järnringarne icke skulle
dölja hennes vackra handlovar, och hon smekte
klovarna som om de voro de käraste armband.

Därpå leddes hon ut i gången, steg upp för en
mörk trappa och befann sig i en stor sal. Dagsljuset
föll här skarpt in på en mängd föremål av sällsamt
yttre och dem hon aldrig sett förr. En docka av
ekträ sträckte ut ett par förfärliga järnarmar mot en
gränslöst stor spindel av järn, som hängde ner från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/svoden2/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free