- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 12. Svenska öden och äventyr. Del 2 /
270

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

270 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR

och gick upp på sitt rum, obehagligt berörd av hela
äventyret, som han ej kunde förklara.

På aftonen, när han kom ned i trädgården, mötte
han zigenaren, som gick och slog dank. Av brist
på samtalsämne föll talet på påfågeln. De hade först
kommit i närheten av kalkonhuset, där tuppen redan
hade krupit in, medan hörisen ruvade äggen ute under
en liten halmstack. Magistern, som inte visste vad
han skulle säga, lät nu det yttrande undfalla sig, att
det vore omöjligt för en människa att taga en påfågel
med händerna.

- Jo, det skall Ni få se att man kan, svarade
zigenaren, vars motsägelselust tycktes bli eggad.
Kan man ta en kalkontupp, så kan man också ta en
påfågel.

Och i ett nu hade han slagit armarna om den
stora argsinta fågeln och tryckte den tätt till sig som
en kattunge, och för att ytterligare bestyrka
möjligheten av grindvaktarens förmenta tjuvnad, försäkrade
han sig ha sett personer, som kunde fånga en duva
på marken. För resten fanns det folk, som kunde så
många konster; han kände - det vill säga, hade hört
talas om folk, som lockade andras höns och ankor
till sig med korn, som de lade i långa strimmor, och
mest durkdrivna av alla voro hästmånglarne. Året
förut hade de stulit en röd häst från grannen, bonden
upp vid korsvägen, och man hade sedan aldrig sett
ett spår av den. Men han visste nog, hur de buro
sig åt. De kunde förändra färgen på en häst genom
att smörja in den med någonting så att håren föllo
av, och de nya hår, som växte ut, fingo aldrig samma
färg som de avfallna, och dessutom kunde man alltid
genom några snitt med en kniv ställa till med en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/svoden2/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free