Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDA IJOCKF.N 101
liv, en stilla men sorgsen undergivenhet, en viss
stränghet mot andra såsom nödvändig följd av hans
stränghet mot sig själv.
I början hade han dock svårt att finna sig i dessa
skenbart orättvisa domar, som stundom föllo, men
med tanken på sin rysliga ungdom, då han lidit
oskyldigt, brukade han svara den förorättade: - Ja, det
kan vi inte förklara; det har väl någon mening det
också. Men ofta märkte han vid domstolen, att bara
man fick höra den andra parten, så förlorade den
oskyldige martyren sin gloria. Han slog honom i
ansiktet, det var ett faktum; men varför han slog,
det var viktigare att veta. När en högre rätt dömde
tvärt emot en lägre instans, så såg det visserligen
illa ut, men granskades protokollen, så befanns saken
ofta tvivelaktig, och kunde bedömas från flera än en
synpunkt: lagens bokstav eller mänskliga hänsyn. För
övrigt såg han hur individer, som aldrig aktade rätt
och rättvisa, så snart det gällde egen proeess, skreko
mot orätt och orättvisa; och i alla processer ansågo
sig båda parterna avgjort ha rätt. Det finge väl gå
summariskt detta också, liksom allt annat i livet gick
på en höft, menade han.
För att kunna leva måste han åtaga sig
skuldfordringsmål, och inkasseringarne försatte honom i
en mindre angenäm ställning. Han kallades indrivare,
och ehuru han var mild i tillvägagåendet, ådrog han
sig det stilla hat, som åtföljer en sådan syssla som att
fordra.
Tiden gick, Libotz var skuldfri och hade pangar
på banken. Ehuru han hade råd, gick han aldrig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
