Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN 115
- Var lugn, barn, sade han, det är inget faligt;
lugn, lugn!
Nu skulle den förälskade ha begagnat ögonblicket
och erbjudit sitt stöd för hela livet, men närmandet
kom för hastigt, och han ville långsamt vinna det som
för honom var ovärderligt. När de så kommo fram
till en träskmark, föreslog Karin en omväg, men
älskaren ville icke vika, utan njuta sin triumf i botten:
- Aldrig vika! sade han, tog flickan på sina
armar som ett barn, och sprang så över tuvorna.
Nu kunde han ha begärt eller tagit en kyss, men
han var blyg, och han önskade att frukten skulle
mogna på kvisten och falla så i hans sköte.
Vid tullporten tog Libotz ett vackert avsked:
med hatten i handen, förklarande att han icke ville
kompromettera henne med att följa in i staden. Karin
förstod icke ordet kompromettera, men fattade dock
att han menat något väl med henne.
När Libotz blev ensam, var han starkare och
lugnare än eljes, kände att han kommit ett gott stycke
på väg, ångrade att han icke kysst henne, så viss var
han nu på hennes känslor.
- Så komist, sade han sig själv; det där med
kona slog mest an på henne. Si, stassbarn och
fruntimmer, det är någet säskilt...
Om eftermiddagen gick han i aftonsången, och
när han hälsade Karin, var det med en nick, som
om de redan voro du.
Men när han på aftonen spisade kväll hos
Aska-nius, saknade han Karin. I sitt nya modiga
sinnelag tillät han sig fråga källarmästarn var flickan var?
Denne svarade efter något betänkande:
- Hon är på teatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
