Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 SYNDABOCKEN
resten, högmod går för fall; jag är förlorad
människa ...
- Du skulle ha stängt, för en månad sen, viskade
Libotz.
Men då vaknade den rätte Askariius:
- Stängt? Jag stänger aldrig.
Hans själ tycktes röra sig som en gunga, ibland
djupt nere, ibland oppe i rymden.
- Vänta bara, nyåret kommer och jag får in
hyrorna, så ska ni få se! - Här skall ske stora saker;
vet herrarne att vi får järnväg!
Tjärne lät honom skrodera en stund; ty han tyckte
synd om honom; men så blev Askanius odräglig och
påflugen, och fiskalen fann för gott att klubba honom,
då han redan var halvdöd:
- Det är inte värt att du stretar emot, för om
sex månader öppnas Grand Hotel och då kan både
du och Bruno slå vantarne i bordet.
Askanius föll ihop som en säck:
- Vad är Grand Hotel för slag?
- Det är ett bolag som bolaget bildat.
Askanius irrade med ögonen, sökande liksom
utvägar, men fann inga, talade om maten, kritiserade
den, och föreslog återvända till kaféet, där orkestrion
straxt sattes i arbete. Den försvagade mannen tyckte
sig få kraft av denna ackumulator; larmet tystade så
mycket inom honom; han blev nu barnslig, trallade
med melodien, steg upp och ställde sig framför
instrumentet, låtsades anföra kapellet, markerade piano och
forte, nickade åt stämmorna att falla in. Det var en
ny inkarnation av den värdige mannen, och den
skrämde dem som uppenbarelsen av en ny okänd
person i ett rum med stängda dörrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
