Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra akten - Scen 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HERR BENGTS HUSTRU 180
BENGT.
Pater Franciscus, ni är en vis man! Jag känner
de varma känslor ni hyser för min hustru -
BIKTFADERN rycker till.
BENGT utan att se hans rörelse.
Jag vet att ni var henne en vän i klostret. Ni
vet således att hon är uppfostrad till overksamhet, att
livets verklighet för henne är något orent, som hon
sluppit komma sina händer vid. Kan jag då med
gott mod föra in henne i en strid mot denna av
henne så fruktade och hatade verklighet? Nej, jag kan
icke se min blomma vissna, jag kan icke stänga buren
om min fågel, som jag givit friheten. Pater, säg att
hon skall vara fri och lycklig ett år, och hon skall
vara det!
BIKTFADERN.
Å ena sidan: hon kan genom striden framgå som
en stor och härlig kvinna, vilken försonat sig med
detta yttre liv, vilket Gud just har givit oss till en
renande skärseld, men hon kan också dragas ner i
de mörka djupen; å andra sidan: om ett år är hon
mor; kanske hon då är starkare att bära slaget och
lättare lida allt för sitt barns skull, än hon nu skulle
göra för egen räkning!
BENGT.
Kanske! Ja! Hon skall få leva i sina
drömmar; jag skall vara lycklig, då jag vet, att hon är
lycklig, om ock det skall smärta mig djupt att vara
andligen skild från henne, att känna huru våra själar
äro på olika håll, då de alltid skulle vara på ett!
Bistå mig, pater, var min vän och var hennes!
MARGIT utanför.
Bengt! Bengt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
