Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjänstekvinnans son - 7. Första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJÄNSTEKVINNANS SON 127
7.
Första kärleken.
Om människans karaktär slutligen är den roll hon
i samhällslevnadens komedi stannar vid, så var Johan
vid denna period den mest karaktärslösa; det vill säga
ganska uppriktig. Han sökte, fann intet och kunde
icke stanna vid något. Hans brutala natur, som
avkastade alla pålagda selar, böjde sig icke, och hans
hjärna, som var född revoltör, kunde icke bli
automatisk. Han var en reflexionsspegel, som återkastade
alla strålar som träffade den. Ett kompendium av alla
erfarenheter, alla skiftande intryck, och full av
stridiga element.
En vilja hade han, som arbetade ryckvis och då
fanatiskt; men samtidigt ville han egentligen
ingenting; var fatalist, trodde på oturn; var sangvinisk och
hoppades allt. Hård som is i hemmet, var han
dessemellan känslosam till sentimentalitet; kunde gå in i
en portgång och taga av sig underrocken åt en fattig,
gråta vid åsynen av en orättvisa. Hans könsliv, som
efter upptäckten av synden lagts ner, bröt nu ut i
nattliga drömmar, vilka han tillskrev djävulen och
mot vilken han åkallade Jesus som hjälpare. Han
var nu läsare; uppriktig? Så uppriktig någon kunde
vara, som ville leva sig in i en antikvarisk världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
