Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjänstekvinnans son - 8. Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJÄNSTEKVINNANS SON 159
- Precis detsamma sa jag för två år sen, när
jag var troende.
- Har ni varit... läsare?
- Ja, det har jag.
- Hm! Och ni har frid nu?
- Nu har jag frid!
Hur fick ni det?
Jag lärde känna den sanna kristendomens ande
genom en predikare.
– Ni är då kristen?
- Ja, jag bekänner Kristus!
- Men ni tror icke att han var Gud?
- Det har han aldrig sagt själv. Han kallar
sig endast Guds son, och Guds söner äro vi alla.
Väninnan kom och avbröt samtalet, vilket i
parentes sagt var typiskt för religionsdispyter omkring
1865. Johans nyfikenhet var väckt. Det fanns mänskor,
som inte trodde på Kristus, men hade frid. Nu
skulle bara kritik icke ha störtat de gamla
gudabilderna; fruktan för tomrummet höll honom igen,
tills han fick Parker i hand. Predikningar utan
Kristus och helvete, det var vad han behövde. Och
så vackra predikningar. Erkännas måste att Johan
läste dem ytterst hastigt, och att han var mest
angelägen om att syskon och anhöriga skulle få njuta av
dem, på det han skulle kunna gå fri från deras
ogillande. Han förväxlade nämligen andras ogillande
med ont samvete, var så van att ge andra rätt att
han föll in i tvedräkt med sig själv.
Men Kristus, inkvisitorn, föll, nådavalet, yttersta
straff, allt ramlade som om det varit fallfärdigt länge,
länge. Han förvånade sig över att det gick så hastigt.
Det var som att lägga av urväxta kläder och ta på nya.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
