Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 5. Huruledes han blir aristokrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 TJÄNSTEKVINNANS SON
vara betäckta, bara de hunnit få nys om att det
var fint. Men det hade de icke hunnit än.
De gingo upp på däck igen.
- De där kan man inte resonera med, sa Johan.
Han var uppskakad av uppträdet. Han hade sett
klasshatet bryta ut; sett gnistrande ögon på folk,
som han ej kränkt, känt den kommande överklassens
fot på sitt bröst. Alltså, de hade blivit hans fiender.
Bryggan var indragen mellan dem och honom. Men
blodsbandet fanns kvar, och han bar samma hat till
samhället och de oberättigade höjderna som de,
samma agg till den konvenans, som de alla måste
böja sig för; ja, han hade Karl Moors repliker i
örat, men de, som slagit honom nyss, voro alla
Spiegelbergare. Kommo de upp, skulle de trampa
alla, stora och små; kom han upp, skulle han trampa
bara de stora. Det var skillnaden dem emellan.
Dock, det var bildningen, som gjort honom mera
demokrat än de; alltså: över till de bildade! De
skulle arbeta för dem därnere, men på avstånd och
uppifrån. Denna råa, oformliga massa kunde icke
handteras.
Vistelsen ombord blev nu olidlig. Utbrott kunde
väntas när som helst. Och det kom.
Johan satt på övre däck ute på Kattegat, när
han hörde under sig som ett starkt buller, röster,
skrik. Och han tycker sig igenkänna discipelns. Han
rusar ner. På mellandäck står den syndaren igen,
omgiven av en mänskomassa. Pantlånaren fäktar med
armarne och skriker. Johan frågar vad det är.
- Han har stulit min hatt! skriker pantlånaren.
- Jag tror inte det är möjligt, säger Johan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
