Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 8. Förbundet Runa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JÄSNINGSTIDEN 363
dagens usla krämarsjälar falla
för gyllne kalven uti stoftet ner,
ej sång de älska, då de den åkalla,
blott guldets klang dem andaktskänslan ger.
Något sammanhang med tidens strävan kunde
ej finnas här, ty sextiotalet var utmärkt för sina
dåliga skördar och därför stor guldbrist. Svindeln
och bolagsväsendet tog först med 70-talet sin början.
Det var skaldens program den tiden, att hacka på
penningar och gyllne kalven, och därför slank den
där snärten in med.
Talet slutar som övligt med Tegnérs epilog vid
magisterpromotionen, ehuru tjuguettåringens
dödstankar äro något ogrundade:
Och om uti en framtids dar, när branden
i ögat slocknat - pulsen blott slår svag,
och sorgerna förfrusit sångaranden -
om då vi höra få en vårljus dag
ett annat släkte sina sånger sjunga
häruppe i det gamla Odinslund,
då må vi ock påminna oss vårt unga,
vårt friska, glada sångareförbund.
De två sista raderna inneburo icke något vidare
löfte eller hade någon mening överhuvud. Något
program fanns ej heller. Att sången tystnat uti
Nordanlanden, föresvävade ynglingen, men huru den
nya tonen skulle låta, det angav han ej. Att han
eller förbundet skulle ta opp några nya psalmer,
låter han ej påskina. Han har inuti stycket en dunkel
aning om, att de voro efterklingare. Han uttalar
nämligen den farhågan, att eftervärlden ej skulle resa
marmorn äver dem, och att de skulle försvinna i
glömskans grav:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
