- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 18. Tjänstekvinnans son. Del 1 /
392

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 10. Zerrissen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

392 TJÄNSTEKVINNANS SON

de honom beundransvärd i sin lärdom. Därpå
uppläste någon ett poem. Is skulle yttra sig. Han
började med Kant, vidrörde Schopenhauer och
Thackeray, samt slutade med ett föredrag om George
Sand. Men det märkte ingen, att det ej handlade
om poemet. Därpå gick man ut och åt. Is talade
alltjämt filosofi, estetik, världshistoria. Ibland med
ett sorgset uttryck i de svarta, obegripliga ögonen,
som aldrig vilade på sällskapet, utan som tycktes
söka en osynlig publik borta i fjärran, okända rymder.
Förbundet lyssnade andaktsfullt, hänförda.

Av denne man skulle Johan nu höra sin dorn.
Han och en av de mest poetiska bröderna hade fått
starka tvivel om sin kallelse. Ofta när de druckit
mycket, frågade de varandra om de trodde?
Därmed menades om den ena trodde, att den andra
var kallad till skald. Det var alldeles samma tvivel
som då Johan gick och undrade om han var ett
Guds barn. Nu skulle Is läsa Blotsven och ge sitt
omdöme. Johan gick upp till honom en morgon att
få höra hans omdöme. Is talade till middan. Om
vad? Om allt. Men han hade nu tagit fatt i
Johans själ. Han kände trådarne efter hörsagor av
Thurs, och i dem röck han nu efter behag. Det
var icke av sympati han grävde i hans innandöme,
utan av något slags spindelbegär. Och om pjäsen
yttrade han sig ej direkt, utan kastade upp en plan
till en ny, efter hans sinne. Han verkade som en
magnetisör, och Johan var bedårad, men gick ifrån
honom förtvivlad, såsom om vännen rört om i hans
själ, plockat sönder den och slängt bitarne ifrån sig
efter tillfredsställd nyfikenhet.

Men Johan kom igen och satt på den vise man-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:31:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/tjanson1/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free