Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 6. I nödhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I RÖDA RUMMET 97
6.
I nödhamn.
(1873.)
Sjukdom, skam, skulder, gäckade förhoppningar,
visad missaktning, allt vidrigt livet kan bjuda på, hade
sammanstött. Johan kände det som en personlig
förföljelse av en personlig, ond makt. Han var för
svag för att beröva sig livet och ägde ändock nog
styrka att våga hoppas.
Passionen för kvinnan låg ännu och glödde, och
han ville befria sig från bandet såsom från något,
som ville tyrannisera honom och trycka ner honom.
Nu, på avstånd, sökte han reflektera över saken. Var
det ett verkligt tycke för henne personligen? Kunde
det icke ha varit någon annan kvinna likaväl? Jo,
förmodligen, men hon var den enda därute i
ödemarken, som hade anstrykning av bildning, så
obetydlig den än var. Ute bland bondfolket hade
hennes huvudstadsdräkt, hennes språk, hennes hy,
hennes hela yttre varit det mest kultiverade, och i
kärlek var mannen alltid omedveten aristokrat. Hade
han ej sommaren förut haft på samma plats ett svagt
tycke för en piga med vit hy och fina ansiktsdrag,
vita tänder, och hade ej hon fångat honom på samma
7. - Strindberg, Tjänstekvinnans son. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
