- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 19. Tjänstekvinnans son. Del 2 /
103

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 6. I nödhamn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I RÖDA RUMMET 103

att veta det hade han träffat just den ton, som kom
tidens mänskor att lyssna. Breven gjorde en viss
lycka. Men de gåvo tillika Johan en lärdom.

Samma dag de kommo ut var han inne till
staden i ett kort ärende. Om aftonen fick han följa med
en bogserångare ut, som var full med lotsar. Han
hade visserligen förut genom umgänge med dessa
insett, att de icke voro några naturmänniskor, utan
att de voro högfärdiga kungliga ämbetsmän. Aldrig
hörde han dem tala om havets stora skådespel såsom
något skönt eller stämmande; aldrig hörde han dem
betrakta ett skeppsbrott såsom annat än en god affär:
bara bärgningspengar och lotspengar. Och han hade
föreställt sig detta folk som ett slags hjältar, de där
offrade sina liv för att försörja sig och familj och
för att bistå nödlidande. Och nu fick han aldrig höra
något tal om livsfara. I mannaminne hade ingen lots
drunknat i tjänsten på havet, men väl ett par
inom-skärs i överlastat tillstånd.

Nu sutto dessa herrar kronolotsar i aktersalongen
och drucko brännvin, då en gammal man av
sällskapet tar opp tidningen och börjar läsa högt.

- Det ska stå något om Sandhamn här, säger
han och letar opp artikeln. Därpå läser han. Johan
trodde sig anonym, men det var han visst icke.
Emellertid låtsades lotsarne ej veta, att han var
författaren. Och gubben läste, och de andra hörde på.

Han läste i ett sträck, utan skiljetecken, så att
alltsammans smälte ihop i en underbar röra. Johan
frågade sig först, om det var möjligt att förstå vad
man läste på detta sätt. (Att obildade alltid läste
högt och måste taga förståelsen genom örat, det hade
han reda på.) Snart insåg han huru förtivlat miss-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:23:02 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/tjanson2/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free