- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 19. Tjänstekvinnans son. Del 2 /
112

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 7. Det offentliga ordet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

112 TJÄNSTEKVINNANS SON

riksdagen tyckte han vara alldeles likgiltig för
framtidsarbetet. Emellertid ådrog hans vanvördiga sätt
att referera förhandlingarne honom anmärkningar,
och när han kom hem till byrån utan att ha redogjort
för dagens plenum, förklarande att intet av vikt
förefallit, blev han remplacerad, såsom icke havande sinne
för politiken. Men när han nu sändes ut att referera
bolagsstämmor, sammankomster i föreningar,
utställningar, fester, vad som helst, och han icke kunde ställa
in sina synglas i den rätta vinkeln, råkade läsarne få
de underligaste begrepp om dagens små
angelägenheter och stöttes oupphörligt för huvudet.

En dag skulle han yttra sig om konst, och med
huvudet fullt av Tocqueville och konstens
demokratisering framkastar han helt oförsiktigt, att ett
färgtryck efter ett av Correggios mästerverk var mera
värt trettio kronor, än en akademielevs original var
värt åtta hundra. Följden blev, att han blev avritad
i ett demokratiskt skämtblad, som var aristokratiskt
och teologiskt i konstfrågor, såsom en åsna, den där
sparkade på konsten, representerad av en elev vid
Akademien för de Fria Konsterna.

En annan gång anmälde han en kristlig tidskrift
på så sätt, att han förklarade det utgivaren ådrog
sig ett dyrt ansvar genom att sprida dessa
»villfarelser». Utgivaren kom upp till redaktören och
begärde förklaring. Redaktören kunde icke ge annan
upplysning än den, att recensenten säkerligen ansåg
de kristliga lärorna som villfarelser. Och det var
säkert, att han gjorde det. Och varför skulle han
icke få säga sin mening, när alla andra fingo säga sin?

Följden av dessa upprepade klagomål blev den,
att Johan uppmanades antaga ett lämpligare åskåd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:23:02 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/tjanson2/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free