- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 19. Tjänstekvinnans son. Del 2 /
133

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 8. Kunglig sektern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I RÖDA RUMMET 133

minnen, talat om den lilla flickan i ***, som jag såg
växa upp därute bland tallarne sommar efter
sommar, och sen hon vuxit upp jag aldrig såg henne
mer! Det finnes då ett minne jag kan dröja vid!
Huru tunga hade icke dessa vackra sommardagar
varit, då jag stängdes in med de förfärliga pojkarne,
om icke jag haft det där lilla barnet att lära tålamod
av. Hon hade en liten syster, som hon skulle vara
mor åt - de stackars barnen hade icke någon mor.
- Aldrig blev hon trött eller ond på henne, alltid var
hon den, som skulle stifta fred mellan de andra.
Sista sommaren, då var hon icke barnet längre, och
vad hon var vacker! Jag kan icke minnas att jag
talade vid henne, fastän jag gick dagligen i huset -
jag tordes icke, och hon svarade så kort - jag var
blyg och jag måtte ha skrämt henne. Huru ofta
fick jag icke bannor av den älsklige gubben, då jag
icke hade ögonen med mig i brädspelet! Det var
hennes fel, men det visste ingen! Och så gick jag ut i
världen och så glömde jag alltihop och så kom det
en annan och så en annan, som gjorde mig så illa -
men det var rätt åt mig!...

Jag gick in i salen - jag var icke rädd alls för
det myckna folket. Jag var icke ensam mer; jag
kände mig väl till mods: man sjöng, jag hörde icke
vad; det blev mig så vekt och varmt om hjärtat,
och jag blygdes icke över min svaghet! Salen låg
i ett halvmörker, men genom dunklet såg jag en
ljusning, det var hennes bleka ansikte med de rena,
milda dragen - hon var klädd i svart; bar hon sorg
eller bär hon på en sorg? Det ligger ett sådant vemod
omkring hennes mun; på bröstet bar hon ett stålkors;
nu vände hon bort sitt ansikte, men korset strålar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:23:02 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/tjanson2/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free