- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 15. Utopier i verkligheten /
132

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återfall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

132 UTOPIER

Och numera hade han ju inga garantier för att
icke han skulle stöta på andra meningar av äldre
dato som slagit upp hos Anna. Anna gick och kände
sig än mer skyldig för Pauls grannlagenhet, och ju
finkänsligare han var, dess mer ökades skulden.
Att dagligen och stundligen se sin fordringsägare
och veta att man levde på hans barmhärtighet väckte
ett slags kylig känsla, som närmade sig ovilja mot
Paul. Å andra sidan tyckte Anna, att hon liksom
återfått en del av sig själv genom att återfå en del
av sina gamla känslor och meningar. Det var henne
nästan en fröjd att känna det hon ägde en tanke
som Paul icke delade, ty det var hennes uteslutande
egendom, något som hon icke fått av honom, ty alla
de nya tankarne hade hon fått av honom. Att hon
fått de gamla tankarne av andra, såsom föräldrar
och lärare, det tyngde icke på henne, ty hon hade
icke fått dem av h o n o m, och det syntes vara
huvudsaken.

Dagen för dopets förrättande var inne. Bernhard
skulle bli dopvittne. Den lille var pyntad i en vacker
dopklädning. Paul gick från trädgården upp i
rummen och hjälpte kläda flickorna, vilka skulle följa
med. Detta ädelmod gjorde ett nytt obehagligt
intryck på Anna. Hon försökte däri läsa ett hån,
men det kunde hon icke med bästa vilja. De voro
klädda och färdiga att åka. Anna sade farväl,
ganska kort. Paul kysste barnen. Han ville säga, att
de skulle vara rädda om den lille, men han åtrade
sig. Det var nog Anna ändå. Och så foro de,

Paul stannade i rummen. Det var om
eftermiddagen. Det blev alldeles tyst, och Paul, som
icke varit ensam i hemmet förut, kände det ganska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:30:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/utopier/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free