Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅTERFALL 141
tiskt dum han var i går! Alldeles som i romanen,
där man tar en kappsäck och reser.
Paul ringde på uppasserskan och begärde sin
nota. Han skulle icke utsträcka sin romantik längre
och skriva något dumt brev. Han skulle icke sitta
här en dag till och pina livet ur sig, medan de sutto
på andra sidan sjön och sörjde. Nej, han skulle fara
tillbaka med första båten, gå direkt hem till Anna
och säga: Jag har burit mig dumt åt!
Anna och Paul sutto om eftermiddagen följande
dag nere i trädgården och sprakade om det förflutna.
Paul hade satt sig så nära henne han kunde, såsom om
han ville gömma sig hos henne, värma sig hos henne,
och han hade stuckit sin arm under hennes, såsom
om han ville hon skulle leda honom.
- Vår värsta fiende, Anna, det är vår
naturliga människa, den där avbilden av något ovanom,
som känner sig vän med alla individer av samma art;
det är den som bryter udden av vårt stora
berättigade hat, det är den som narrar oss till medlidande
med våra fiender, som gör oss slappa när vi skola
hugga till och som ger oss ånger när vi redan huggit,
ånger, tänk, över en vacker handling, som frigör för
sekler. Ingenting falla vi för så som förlusten av
våra likars sympati. Har du känt hur hjärtat
fryser som en glass i maskinen, när du möter en för
detta väns isande blickar, då han icke vill känna
dig längre; du vet att han har orätt, och du har rätt,
och i det ögonblicket ger du ändå honom rätt och
dig själv orätt. Anna, aldrig glömmer jag den gången,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
