- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 15. Utopier i verkligheten /
142

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återfall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

142 UTOPIER

du minns, när jag-, halvt omedveten ännu, gav ut
Kända Saker i Moskva. Ingen kunde förneka
sannfärdigheten, men ingen vågade ta saken på allvar.
Det var då man fann på, att ta det hela som ien
dikt, och man nödgades till den utvägen att
förvandla det hela till en litterär succés. Taktiken var
klok nog. Och så överbjöd man varandra i beröm
över skildringarnes konstnärlighet -man förvandlade
ett väl laddat och riktat skott till en raket, som
styrdes rätt upp i luften, där den fick krevera i
ett vackert färgat eldregn, som hälsades med
applåder. Men man gick längre. Man intog mig i den
litterära klubben Artistitscherski Kruskoj. Det kunde
ha varit det klokaste man gjort. Aldrig glömmer
jag den kvällen. Där råkade jag, ansikte mot ansikte,
alla våra fiender; alla de som gjort lycka, som hade
stora namn för talang och kunskap. Men jag råkade
också en mängd som saknade båda och likväl voro
där, emedan de hade makt. Där var ljust och varmt;
väggarne voro behängda med tavlor; golven
belagda med mjuka mattor; taken förgyllda, borden
dignande av mat och dryck. Inga vreda blickar;
man nickade vänligt åt mig såsom om man sade:
»vi förstå varann; du skall bli en av de våra och
vi tala aldrig mer om saken». Jag, som med ens
drogs från min mörka kammare, från försakelser och
missaktning, jag var bliven en av dem. Och nu på
nära håll, huru mänskliga, huru små voro de icke.
Och de mäktiga, som visste att de voro här på nåd,
huru ödmjuka voro ej de. De böjde sig för denna
naturens gåva, som heter talang. Mitt oerfarna sinne
bländades, och jag fann genast sofismer för att
försvara dem. De voro tillsammans, advocerade jag,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:30:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/utopier/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free