- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 15. Utopier i verkligheten /
143

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återfall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ÅTERFALL 143

icke för att beundra varandra, utan för att i
talangen dyrka den givmilda naturen där den slösat sina
snillegåvor, ty jag var ju så uppfostrad, att jag
trodde på snille ännu. Men hade jag då sett skarpare,
skulle jag sett, huru de alla gingo där såsom
generade; såsom frågade de sig själva: vad har
jag" gjort? Är jag ock ett snille? Och många kunde
med skäl fråga sig: vad gör jag här? Sedan efter
supén, då vi sutto i det intimaste samspråk - jag
talade just vid två av de värsta fienderna om
emancipationen, och jag kunde icke annat än beundra deras
humana sätt att behandla frågan - höjde redaktören
av Starowna Volja, du vet vår arvfiende, sitt glas
och bad de närvarande hälsa mig välkommen i deras
ädla lag. Han talade med värme om min talang
- alltid om talangen! - och rörde icke alls vid
de Kända Sakerna. Man satt som på nålar, ty man
väntade något obehagligt utbrott, något avslöjande.
Nej, det kom intet. Talarens ord verkade värmande
på mig; jag gladdes över att höra ädla mänskliga
tankar från en fiende, jag blygdes över mitt
orättvisa hat, och - jag ångrade mina hugg. Ångrade
mig, Anna.

När talet var slut och alla druckit mig till -
ingen vägraide! - lyfte jag mitt glas med rörelse,
uppriktigt glad av att ha sett det mänskorna voro
bättre än jag trott, då jag mitt över bordet, i en
grupp av mörka ansikten, får se två brinnande ögon
riktade på mig! Det var Ivan, målaren. Han log
försmädligt, ömkande!

Jag förlorade kontenansen, tackade kort och
gott för skålen, och kände mig missmodig!

Nästa gång, jag besökte klubben, blev jag än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:30:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/utopier/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free