Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅTERFALL 145
men i morgon, när du icke ser dem, äro de
lögnare!
- I morgon, tänkte jag. Vad gör dem då till
lögnare i morgon, Ivan?
- De bindande banden, som vi skola lösa, Paul!
Som du skall lösa!
Jag lämnade klubben med Ivan. Vi vandrade
hela natten, och sedan gick jag aldrig dit mer, ty
jag kände min svaghet. Är det icke synd om
människorna? Äro de icke värda att älskas? Ack, men
de vilja icke lösa de bindande banden! Anna, hade
jag gått längre ibland dem, hade jag varit en av
dem! Ivan räddade mig! För den gången! Men
jag går aldrig säker. I förrgår, hm, i Evian satt jag
och såg på en stackars präst, som kujonerades av en
gosse på tolv år. Den gamle väckte mitt medlidande.
Han hånades av några borgare och jag skänkte honom
mitt deltagande. I går morse, hm, på ångbåten
träffade jag dem igen. Se där, sade en passagerare,
en jesuit som vaktar ett arv! Ibland, Anna, tror
jag alla våra arbeten komma att stranda på vår
naturmänniska, som icke kan hata! O, vi måste lära
oss hata!
- De bindande banden, ja, Paul, men icke
människorna! sade Anna.
- Men, vi kunna icke slita banden utan att rycka
fingrarne av dem som hålla i, Anna! Så mycket
värre för dem!
- Far, far, ropade Vera från grinden, någon
söker dig!
Paul steg upp och gick mot grinden, orolig som
alltid, då någon sökte honom, ty han väntade sällan
något gott utifrån. Men när han såg den besökandes
10. - Strindberg, Utopier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
