Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Över molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÖVER MOLNEN 157
kadaverfärg, där rosornas levande glöd förvandlats
i potpourrins bruna som av torkat blod. Men ifrån
dödskallens överdel lyste två svarta ögon, som ännu
brunno, men mer av förvandlingens fosfor än av livets
eld. Aristide kände väl dessa blickar från sin gamle
fiende. De sutto en stund och sågo på varandra,
utan att kunna avgöra om de borde hälsa; de
försökte därpå samtidigt att stiga upp och fly; men de
förmådde icke; de voro fängslade av maktlösheten
och sjukdomen. När de insågo det omöjliga i att
fly lugnade de sig.
Henri, så hette Aristides fiende, hämtade sig
först, och med ett löje, som skulle vara självironiskt
började han: Är du nöjd med din position nu,
Aristide? Per nubila ad astra. Vi ha kommit över
molnen redan; ha sålunda icke långt till stjärnorna.
- Stjärnorna voro alltid ditt mål, efter vad jag
minns, och du nådde dem också! Hur många har du?
svarade Aristide och pekade på rockuppslaget.
- Alltid bitter! Nå, hatar du mig än, fastän
jag är så oskadlig numera?
- Jag tror icke jag har makt över en så
stark känsla som hat mer, och jag tror, efter vad
jag senast lärt, att du var jämförelsevis oskyldig.
Och ändå kan jag icke se dig utan att tänka på,
det du dödat mig.
- Du bet mig och jag dödade dig.
- Du trampade mig på bröstet och jag bet
dig i hälen.
- Du lade dig i vägen, där jag måste fram.
- Jag måste fram! Se där vårt livs hemlighet.
Det var jaget och ingenting annat. Vi jagade efter
lyckan, efter äran; vi sleto sönder oss på buskarne;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
