- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 15. Utopier i verkligheten /
162

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Över molnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

162

UTOPIER

när turen kom. Och så skildes våra vägar. När
jag om natten gick hem till fots genom skogen,
då var jag krossad, målen, men min själ kände sig
frigjord, och jag visste att jag genom arbete skulle
segra. Det var den enda hämnd, och den värsta jag
kunde och ville taga på dig.

Här stannade Aristide i sitt tal. En svag
rodnad hade stigit upp på hans vita kinder och lägrat
sig ovanför hans svarta skägg; han hostade svagt,
men en ljusröd fradga syntes i mungiporna. Med
en tunn, nästan viskande röst fortsatte han ptan
att se på sin fiende.

- Så kom stormen; din röst dog bort i
krigets larm; din väderkvarn förlorade vingarne vid
första vindstöt och du blev tystad. Då kom min tid.
Mitt stycke uppfördes, efter tio långa år. Och det
gjorde lycka. Genast! Ditt och dina vänners tjut
nertystades. Min tid var kommen. Men nu, när
jag stod inför den drömda lyckan och fann att den
var tom på njutning, men full av tung plikt, då
blyg-des jag inför mig själv, Något syfte hade jag väl
haft bredvid det att lyckas, men lyckas var nog det
huvudsakliga, ty vi voro ju uppfödda vid »culte du
succés», ända tills våra nederlag väckte oss. Röster
började höras i luften, som ropade på förnyelse,
befrielse från lögnen, från skrytet. Jag hörde dem
och ville tala. Men jag var för upprörd att kunna
tala lugnt, och jag skrek. Skrek mot det förflutna,
mot mig själv, mot dem som fördärvade oss; skrek
mot det förgiftningssystem man använt i vår
uppfostran, och jag ropade på straff över förbrytarne.
Då fick du konjunktur: och du hämnades på mig!
Du hämnades när du lät utbasuna, att allt varav

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:30:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/utopier/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free