Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Över molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
166 UTOPIER
- Skjut min stol till Aristides, mamma, [-upprepade-] {+upp-
repade+} Henri med en röst som var van att befalla.
Modren fattade stolen i stödet och sköt den
sakta i riktning mot Aristide’s, då dennes hustru satte
den andra stolen i rörelse emot.
- Tag hit din hand, Aristide, sade Henri, och
låt oss vara ensamma!
Han gjorde en vink åt de båda fruntimmerna,
som bevakade varandra för att se efter vem som
skulle gå först.
- Låt oss vara ensamma, upprepade Henri.
Modren gjorde en rörelse för att gå; fru M.
satte sig i gång och de två kvinnorna gingo på var
sin sida om häcken.
- Aristide, började Henri, när han såg att de
voro ensamma; jorden är skön, fläckvis, tror du att
himlen är lika vacker?
- Jag vet inte vad du menar med himlen; är
det något bestämt ställe?
- Dit vi skola komma!
- Jag vet icke att det är avgjort om vi skola
komma någonstädes. För övrigt, om vi skola komma
någonstädes, så blir det väl på en annan världskropp.
Är nu himlen sammanfattningen av alla
världskrop-parne, så är jorden också en del av himlen. [-Motsvarar-] {+Mot-
svarar+} nu jorden icke våra föreställningar om himlen,
så är det väl emedan vi dels fördärvat jorden, dels
emedan vi äro för oharmoniska att se harmonien.
- Vad har du då som tröstar dig, nu när du
skall härifrån, ty du kan väl icke slå dig igenom?
- Vad som tröstar mig? Jo - att jag kommer
härifrån. Det är sant, att jag lämnar kära efter mig;
men livet varar ju högst sjuttio år. Och vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
