Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Över molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÖVER MOLNEN 167
som gör, att jag utan fruktan lämnar dem, är att
jag tror de få det bättre än jag. Ty, Henri,
åskvädret har gått fram, luften är renad och
människorna kunna åter andas; det kunde icke vi.
- Men det får du icke vara med om, när du dör!
- Jo, det får jag, ty jag dör icke när jag dör,
om ock mitt själviska, gammalmodiga jag skulle dö,
ty jag lever i det blivande släktet, i mina barn.
- Du har barn! Det är sant, sade Henri, jag
glömde det. Men är det icke också själviskt att
leva i och för sina barn?
- Jo, visserligen, men det är vår första rörelse
mot altruismen eller kärleken till andra. Se på en
ung man, när han blir far. Han pyntar sig icke
som förr, han har knän på byxorna, hans hatt är
icke så blank. Så fäller blomman sina blad, när hon
är befruktad, ty då behöves icke grannlåten, som
ändock hos blomman var ett skydd, men hos mannen
endast en limstång att fånga honor på.
- Det där är saker som jag icke känt, sade)
Henri. Det måtte vara något med det där
barna-skapet ändå, något förädlande, höjande, eftersom alla
föräldrar alltid dra fram sina barn, huru olyckligt
gifta de än äro.
- Men din mor har känt det. Tillåt mig en
indiskretion. Din mor skrev i sin ungdom?
- Som alla flickor!
- Ser du! Hon hade fröen, men jordmånen
fattades; hennes frön ha vuxit i dig! Hon har levat
sitt liv i dig. Huru förödmjukande för individen!
Huru sårande för vår egenkärlek! Plocka sönder
våra verk. Tag ut tankarne och räkna efter huru
många vi tänkt själva. Vetenskapsmannen citerar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
