Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Över molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVER MOLNEN 173
vardera knäet. Henri kände sig förlägen och till
det yttersta plågad. Aristide ville hjälpa honom,
men han visste icke vad han skulle säga. Slutligen
sade han åt gossarne: »Hälsa på den farbror».
Gossarne sågo på Henri och hälsade kort.
- Skola vi resa nu, Amelie? frågade Aristide.
- Ja, om du vill.
- Res icke än! bad Henri med en bönfallande
blick på den unga kvinnan.
- Vi kunna icke stanna för ert nöjes skull, min
herre, svarade hon.
- Mitt nöje? återtog Henri.
- Ja. Ni har bestått er dyra nöjen, ni, på andras
bekostnad, på dessa barns och min bekostnad.
- Tyst, tyst, min vän, inga domar nu; au
revoir, Henri, utan bitterhet, utan dom; vi voro
lika dumma båda två, och det rådde vi inte för.
Au revoir.
- Var? frågade Henri, som om han väntade
sin dom.
- Var? I Vevey, i Clarens, i himlen, i värsta
fall, om det finns någon.
- Du är icke rädd för att dö, du, upptog Henri,
som icke på något villkor ville släppa samtalet.
- Nej, men jag tycker det är tråkigt det skall
ske just nu. Jag vet inte varför man skall vara
räddare för att dö än för att födas. Det är saker,
som man inte kan göra något åt. Farväl, nu måste
jag fara.
Henri såg ut som om han hade ett ord på
lapparne, vilket han ej kunde få fram. I detsamma
Aristides rullstol vände om, trädde modren fram till
Henri. Denne hade ur fickan framtagit en Livré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
