Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN - Skalden och poeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
54 I VÅRBRYTNINGEN
Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt
gapskratt, men skalden fortsatte, vilt, fanatiskt under
ackompanjemang av skrattsalvor.
Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder,
diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld.
Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger...
Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han
fortfor också. Slutligen hördes en röst: Fy fan, det
är ju allvar! Man bildade grupper och pratade högt!
Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och
hans ögon tårades.
När han slutat föreslog kuratorn hans skål och
utbragte ett hurrarop för »skalden».
Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.
Han visste icke att det just var en av de äldre
landsmännens triumfer att på ett hyperpatetiskt sätt
framsäga valda stycken av Tegnér och att han nu
först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och
lyckats vinna bifall, men slutligen blivit igenkänd och
utskrattad som en »skalderacka».
Nu tror man att han var botad; nej
martyrglorian var alltför kär. Han samlar snart några
likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar
poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under
flitigt punschdrickande.
Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket
numera var hans öknamn, gjort fiasko, en annan ung
nykommen också låtit narra sig att stiga fram och
läsa upp ett poem; men det var annat!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
