Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN - Lättsinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
82 I VÅRBRYTNINGEN
pendylen, kriticerade ett landskap, genomströvade
rummet i alla riktningar, men Bolén tog intet album.
Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter
hans inträde, just då konversationen hotade att
avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort
kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas
konterfej. Detta var det avgörande ögonblicket, på
vilket lånet berodde. Då skulle nämligen
låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var
en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther,
eller Huss», vem det nu var som låg uppslagen.
Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga:
»Nej, kors att herrn känner dem», varpå låntagaren:
»O ja, visserligen känner jag dem!»
Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann
ett så livligt intresse i samtalet att han glömde sin
vana.
Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta
dess spets; han tar albumet själv, slår upp på en
slump och utbrister: »Det var allt en satans karl,
den Luther! Var det inte, brukspatron?»
Lånet utföll icke.
Affärerna blevo allt sämre och han kände redan
under sina fötter den gungfly, som kunde bli hans
grav.
Upp till posten varje morgon för att spana efter
rekommenderade brev, och så ut att låna och så ut
att betala. Hela dagen gick utan att tid blev att
läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra
slå graden ur hågen.
Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte
han en prediko-kondition och började läsa på prästen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
