Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN - Primus och Ultimus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN 91
troende; var han ock klädd i sin blus, röjde de vita
händerna duvan bland kajorna. Då kände han
olyckan av att bära ett namn!
En gång hörde han ett par arbetare i portgången
samtala om honom:
- Det är då - att våran adel ska gå på det
där sättet!
- Å var du lugn, han gjorde’t inte, om inte
en var nödd!
- Tror du det? återtog den förste och knep
med ögonen.
- Var så säker; han var inte så gemen mot
oss annars.
- Men han är en snäll man!
- Tacka honom den för det; men han har
högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns!
Han återvände till sitt tysta rum och eldade på
i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur
smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så
rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den
blev blå som en vårhimmel - han ville fixera den,
men då bleknade den och blev gråblå som en
drinkares öga.
En dag fann han några kristaller anskjutna på
ett filter, som stått över några dagar. Han betraktade
dem genom mikroskopet och kände dem ej; han visste
vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha
varit orena. Han underkastade sina kristaller den
skarpaste analys; han förnyade den flera gånger,
men kom ej till något resultat. Då slog det som en
blixt för hans ögon; han stod vid odödlighetens
tröskel, han hade upptäckt ett nytt enkelt ämne! Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
